lilla jag tycker till

Härom veckan hörde jag en låt som spelades på radion. En rad i låten fick mig att börja fundera över några saker.

Den går typ så här: "I was born too late, to a world that doesn't care"

Med risk för att låta gammal, men jag tror att den raden stämmer. Folk nu för tiden bryr sig nästan inte alls om någon annan än de i sin närmaste krets, och knappt ens det. En person har en gång sagt till mig att människor är egoistiska varelser, och om man får välja är det ju självklart att man vill att det ska gå bäst för en själv.
Det stämmer säkert också, och även jag tänker så emellanåt. Men jag vill verkligen hoppas på att man inte tänker så jämt. Att man kan vara uppriktigt glad för någon annan som har fått jobbet, saken eller vad det nu kan vara som man själv ville ha, och se till de bra saker man själv har i stället för att vara avundsjuk på den andra.


En annan sak man märker är att brott av alla det slag ökar. Hur många nuförtiden är inte rädda för att gå hem ensamma på nätterna?  Hur många kan säga att de aldrig av någon orsak känt sig obekväm i en situation? Och hur många är det inte som åtminstone kan räkna upp ett tillfälle där de känt sig trakasserade?
Poliserna har inte längre tid att utreda inbrott, bilstölder och andra smärre brott eftersom de är upptagna med mord, våldtäkter, misshandel, rån mm.
Utvecklingen är i sig rätt skrämmande men vad kan då orsaken vara? Självklart har jag inget färdigt svar på detta men jag tror att en moderniseringen i vårat samhälle är en stor bov i dramat.

I och med att man "måste" ha statusprylar för att klara sig (hur många skulle t.ex. klara sig utan tv, mobiltelefon eller dator idag?) är föräldrarna tvugna att arbeta väldigt mycket. Detta i sig är inget nytt fenomen, när min mamma var liten jobbade hennes föräldrar nästan mer än många gör idag. Det som däremot är nytt (tror jag i alla fall) är att föräldrarna inte tar tid för sina barn. I stället för att umgås med barnen när man kommer hem sätter man de framför datorn eller tv:n som man som sagt inte klarar sig utan. Hade man inte dessa saker, vem skulle då ta hand om barnen? Då skulle man ju själv behöva ta ansvar, och vem orkar det efter en stressig dag?

Jag läste i aftonbladet idag att föräldrar i snitt pratar med sina barn ca 3,5 minuter/dag. Det blir 24,5 minuter/vecka. Under 7 dygn pratar alltså föräldrarna med sina barn mindre än en halvtimme! På ett år blir det bara lite över ett dygn!
Är inte det underligt så säg? Barnen som borde vara de viktigaste personerna i en förälders liv tar man sig bara tid till ca 1 dygn av 365!
Inte så konstigt att barn känner sig ensamma och åsidosatta.

Detta anser jag leder till att allt fler försöker få uppmärksamhet genom att göra värre och värre saker. När, eller om, föräldrarna reagerar får barnen, som nu har blivit ungdomar, bekräftelse på att de verkligen bryr sig.

Tyvärr är många moderna föräldrar är så uppe i sitt och inte inser, eller kanske inte vill inse, vad deras barn håller på med. I några fall har det gått alldeles för lång när föräldern vaknar upp ur sin dvala och de kan inte längre göra något för att hjälpa sitt barn.
Kul att vakna upp en dag och inse att ens barn är inne på helt fel bana i livet.


En annan sak som jag kom och tänka på var att vi människor gärna blundar för andras olycka. Jag hörde några prata om resor och då speciellt resor till Afrika. En av tanterna berättade att hon hade varit i ett land i Afrika på ett hotell där allt fanns på hotellet. I stort sett kunde de alltså stanna där under hela resan, men en dag hade de ändå bestämt sig för att gå in till staden.
"Ja, det var ju en av de hemska sakerna med den resan. När vi kom utanför "murarna" som var runt hotellet satt en mamma utan ben och höll sin bebis. Men sådant måste man ju bara blunda för"

Då tänker jag så här: självklart kan man inte hjälpa till över hela världen, men ser man en sådan sak så kanske man borde komma ur sin lilla bubbla och börja fundera på om det finns något man kan göra för andra som inte har det lika bra ställt som man själv har.
Alla kan göra något, och skulle alla hjälpa till så tror jag att världen skulle se mycket bättre ut än den gör idag.

Men sedan är det ju det att få tid. Den moderna människan är ju som sagt väldigt upptagen och har nästan aldrig en lugn stund. Men då handlar det om prioriteringar.
Vill man hitta något som man på ett eller annat sätt kan stödja så finner man tiden för det.


Dessutom matas vi hela tiden med bilder på krig och olycka. Det har till och med gått så långt att om det t.ex. står något i tidningen om en självmordsbombare i Mellanöstern så tänker man något i stil med "Jaha, nu igen" och ägnar det sedan inte en tanke till.

Kan det vara så att vi är så mätta på allt sådant att vi inte klarar mer. När den mest naturliga följd på att ha sett sådant (enligt mig) borde vara en vilja att göra något åt detta, i stället blir att man inte orkar bry sig. Man tittar på nyheterna men man ser egentligen inte vad som visas.
Jag kan relatera till mig själv; jag ser aldrig nyheterna på tv utan jag läser mycket hellre tidningar. Då blir det ju bara ord, och ord är ju lättare att avfärda. Andra har väl lärt sig att avfärda bilder också, men så långt har ännu inte jag kommit.


"I was born too late, to a world that doesn't care"

Ja... det verkar ju inte så mycket bättre faktiskt...