2006-12-17
Härom dagen hade vi en rätt intressant konversation på lunchen.
Den handlade om tonårsmammor, aborter och annat inom samma kategori.
Hur vi kom in på detta samtalsämne kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg, men en sak är säker; alla tycker verkligen någonting när man börjar prata om dessa saker.
En tyckte att man borde ha som ett körkort för att ens få bli med barn, men hur lätt är det på en skala att förhindra någon från att bli gravid... Inte så lätt...
Annars vore det faktiskt bra att behöva ta "föräldrakort"... Hur många barn finns det inte där ute som är ett misstag från sina föräldrars sida, och inte är ett dugg önskade, eller för den delen älskade? Hur många finns det inte vars föräldrar fortfarande är barn själva?
Dessutom är det ju ofta barn som lever i en dålig relation till sina föräldrar som får barn i en tidig ålder. Det blir lite som en ond cirkel.
Jag tycker egentligen synd om dessa ungdomar som råkar bli med barn och sedan inte vill eller "klarar av" att göra abort. Nu låter det som att jag tycker att abort är en bra sak men det gör jag verkligen inte. Jag anser att det är ett liv redan när det är ett embryo, så jag tror inte att jag skulle kunna göra abort. Jag antar att man inte vet hur man skulle göra i den situationen förrän man är där, så jag är så otroligt glad att jag har sluppit det.
Det jag kan bli lite skrämd av är när folk som har gjort abort talar om det som vad som helst.
"Vad har du gjort idag då?"
"Jo först städade jag, sedan gjorde jag abort och efter det kollade jag på en film"
Jag menar, det borde ju betyda lite mer. Man borde i alla fall ha tänkt att man, om man inte svalde det där pillret, skulle ha ett barn inom nio månader. Men de som pratar på det viset tycker antagligen inte att det är ett liv förrän efter ett tag.
I somras var jag på stranden och då hörde jag några tjejer prata om aborter som att det vore vardag för dem. En hade gjort fyra stycken det senaste året, och då började i alla fall jag fundera på om hon var totalt känslomässigt död. Men det är väl många som använder aborter som ett alternativt preventivmedel. Hemskt tycker jag!
Vissa tonårsföräldrar (jag påstår inte att det är många) klarar ju faktiskt att vara förälder väldigt bra. Egentligen är dessa flickor betydligt modigare än de hundratals andra som väljer den lätta vägen ut... de som känner att ett barn för tillfället inte passar in i deras livssituation... som nog vill ha barn när de blir äldre men verkligen inte nu... de som har "för mycket att leva för" för tillfället...
Men vem var det egentligen som sa att vi fick leka Gud? Att vi får selektera ut vilka som ska få leva eller inte?
Skulle jag fråga 100 personer om de är för eller emot abort skulle nog de flesta svara att de är för. Skulle jag däremot fråga samma människor om de tycker det är okej att döda en ettåring skulle nog inte lika många (förhoppningsvis ingen) vara för. Vad är det då som gör det okej att döda ett barn som ännu inte är fött?
Jag vet att det inte är samma sak, men så stor skillnad tycker faktiskt inte jag det är.
Antagligen är det lättare för att man inte ser barnet... de flesta tycker ju faktiskt att det skulle vara svårt att göra abort när det inte "bara" är att svälja ett piller utan man måste skrapa ut det, och har det gått många veckor måste man ju föda ut barnet. Det måste verkligen vara hemskt...
Det jag tycker är riktigt dåligt är när tjejen som är gravid vill behålla det men på grund av omgivningen (föräldrarna, pojkvännen eller kompisarna) övertalas att göra abort, och sedan ångrar det i resten av deras liv. Tjejen ska ju enligt lag få bestämma själv, men hur ofta stämmer det?
Ja... omgivningen betyder nog väldigt mycket i beslutet, och de som ändå väljer att fullfölja graviditeten och bli mamma (och möjligtvis pappa om han är med på det) måste tåla att bli samtalsämnet i många år framåt.
Jag har hört om en trettonåring som blev med barn och valde att behålla det. Det var ett antal år sedan nu men så fort man börjar prata om detta så tas hon upp. Egentligen borde alla bara sluta tycka så mycket om vad andra ska göra och sköta sina egna saker. Bara för att man själv skulle gjort på ett visst sätt betyder ju inte det att alla andra måste göra på samma sätt!
Det är en sak som vi alla måste inse... vem säger att precis du eller jag sitter inne med de rätta svaren?
Den handlade om tonårsmammor, aborter och annat inom samma kategori.
Hur vi kom in på detta samtalsämne kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg, men en sak är säker; alla tycker verkligen någonting när man börjar prata om dessa saker.
En tyckte att man borde ha som ett körkort för att ens få bli med barn, men hur lätt är det på en skala att förhindra någon från att bli gravid... Inte så lätt...
Annars vore det faktiskt bra att behöva ta "föräldrakort"... Hur många barn finns det inte där ute som är ett misstag från sina föräldrars sida, och inte är ett dugg önskade, eller för den delen älskade? Hur många finns det inte vars föräldrar fortfarande är barn själva?
Dessutom är det ju ofta barn som lever i en dålig relation till sina föräldrar som får barn i en tidig ålder. Det blir lite som en ond cirkel.
Jag tycker egentligen synd om dessa ungdomar som råkar bli med barn och sedan inte vill eller "klarar av" att göra abort. Nu låter det som att jag tycker att abort är en bra sak men det gör jag verkligen inte. Jag anser att det är ett liv redan när det är ett embryo, så jag tror inte att jag skulle kunna göra abort. Jag antar att man inte vet hur man skulle göra i den situationen förrän man är där, så jag är så otroligt glad att jag har sluppit det.
Det jag kan bli lite skrämd av är när folk som har gjort abort talar om det som vad som helst.
"Vad har du gjort idag då?"
"Jo först städade jag, sedan gjorde jag abort och efter det kollade jag på en film"
Jag menar, det borde ju betyda lite mer. Man borde i alla fall ha tänkt att man, om man inte svalde det där pillret, skulle ha ett barn inom nio månader. Men de som pratar på det viset tycker antagligen inte att det är ett liv förrän efter ett tag.
I somras var jag på stranden och då hörde jag några tjejer prata om aborter som att det vore vardag för dem. En hade gjort fyra stycken det senaste året, och då började i alla fall jag fundera på om hon var totalt känslomässigt död. Men det är väl många som använder aborter som ett alternativt preventivmedel. Hemskt tycker jag!
Vissa tonårsföräldrar (jag påstår inte att det är många) klarar ju faktiskt att vara förälder väldigt bra. Egentligen är dessa flickor betydligt modigare än de hundratals andra som väljer den lätta vägen ut... de som känner att ett barn för tillfället inte passar in i deras livssituation... som nog vill ha barn när de blir äldre men verkligen inte nu... de som har "för mycket att leva för" för tillfället...
Men vem var det egentligen som sa att vi fick leka Gud? Att vi får selektera ut vilka som ska få leva eller inte?
Skulle jag fråga 100 personer om de är för eller emot abort skulle nog de flesta svara att de är för. Skulle jag däremot fråga samma människor om de tycker det är okej att döda en ettåring skulle nog inte lika många (förhoppningsvis ingen) vara för. Vad är det då som gör det okej att döda ett barn som ännu inte är fött?
Jag vet att det inte är samma sak, men så stor skillnad tycker faktiskt inte jag det är.
Antagligen är det lättare för att man inte ser barnet... de flesta tycker ju faktiskt att det skulle vara svårt att göra abort när det inte "bara" är att svälja ett piller utan man måste skrapa ut det, och har det gått många veckor måste man ju föda ut barnet. Det måste verkligen vara hemskt...
Det jag tycker är riktigt dåligt är när tjejen som är gravid vill behålla det men på grund av omgivningen (föräldrarna, pojkvännen eller kompisarna) övertalas att göra abort, och sedan ångrar det i resten av deras liv. Tjejen ska ju enligt lag få bestämma själv, men hur ofta stämmer det?
Ja... omgivningen betyder nog väldigt mycket i beslutet, och de som ändå väljer att fullfölja graviditeten och bli mamma (och möjligtvis pappa om han är med på det) måste tåla att bli samtalsämnet i många år framåt.
Jag har hört om en trettonåring som blev med barn och valde att behålla det. Det var ett antal år sedan nu men så fort man börjar prata om detta så tas hon upp. Egentligen borde alla bara sluta tycka så mycket om vad andra ska göra och sköta sina egna saker. Bara för att man själv skulle gjort på ett visst sätt betyder ju inte det att alla andra måste göra på samma sätt!
Det är en sak som vi alla måste inse... vem säger att precis du eller jag sitter inne med de rätta svaren?
2006-12-04
Härom veckan hörde jag en låt som spelades på radion. En rad i låten fick mig att börja fundera över några saker.
Den går typ så här: "I was born too late, to a world that doesn't care"
Med risk för att låta gammal, men jag tror att den raden stämmer. Folk nu för tiden bryr sig nästan inte alls om någon annan än de i sin närmaste krets, och knappt ens det. En person har en gång sagt till mig att människor är egoistiska varelser, och om man får välja är det ju självklart att man vill att det ska gå bäst för en själv.
Det stämmer säkert också, och även jag tänker så emellanåt. Men jag vill verkligen hoppas på att man inte tänker så jämt. Att man kan vara uppriktigt glad för någon annan som har fått jobbet, saken eller vad det nu kan vara som man själv ville ha, och se till de bra saker man själv har i stället för att vara avundsjuk på den andra.
En annan sak man märker är att brott av alla det slag ökar. Hur många nuförtiden är inte rädda för att gå hem ensamma på nätterna? Hur många kan säga att de aldrig av någon orsak känt sig obekväm i en situation? Och hur många är det inte som åtminstone kan räkna upp ett tillfälle där de känt sig trakasserade?
Poliserna har inte längre tid att utreda inbrott, bilstölder och andra smärre brott eftersom de är upptagna med mord, våldtäkter, misshandel, rån mm.
Utvecklingen är i sig rätt skrämmande men vad kan då orsaken vara? Självklart har jag inget färdigt svar på detta men jag tror att en moderniseringen i vårat samhälle är en stor bov i dramat.
I och med att man "måste" ha statusprylar för att klara sig (hur många skulle t.ex. klara sig utan tv, mobiltelefon eller dator idag?) är föräldrarna tvugna att arbeta väldigt mycket. Detta i sig är inget nytt fenomen, när min mamma var liten jobbade hennes föräldrar nästan mer än många gör idag. Det som däremot är nytt (tror jag i alla fall) är att föräldrarna inte tar tid för sina barn. I stället för att umgås med barnen när man kommer hem sätter man de framför datorn eller tv:n som man som sagt inte klarar sig utan. Hade man inte dessa saker, vem skulle då ta hand om barnen? Då skulle man ju själv behöva ta ansvar, och vem orkar det efter en stressig dag?
Jag läste i aftonbladet idag att föräldrar i snitt pratar med sina barn ca 3,5 minuter/dag. Det blir 24,5 minuter/vecka. Under 7 dygn pratar alltså föräldrarna med sina barn mindre än en halvtimme! På ett år blir det bara lite över ett dygn!
Är inte det underligt så säg? Barnen som borde vara de viktigaste personerna i en förälders liv tar man sig bara tid till ca 1 dygn av 365!
Inte så konstigt att barn känner sig ensamma och åsidosatta.
Detta anser jag leder till att allt fler försöker få uppmärksamhet genom att göra värre och värre saker. När, eller om, föräldrarna reagerar får barnen, som nu har blivit ungdomar, bekräftelse på att de verkligen bryr sig.
Tyvärr är många moderna föräldrar är så uppe i sitt och inte inser, eller kanske inte vill inse, vad deras barn håller på med. I några fall har det gått alldeles för lång när föräldern vaknar upp ur sin dvala och de kan inte längre göra något för att hjälpa sitt barn.
Kul att vakna upp en dag och inse att ens barn är inne på helt fel bana i livet.
En annan sak som jag kom och tänka på var att vi människor gärna blundar för andras olycka. Jag hörde några prata om resor och då speciellt resor till Afrika. En av tanterna berättade att hon hade varit i ett land i Afrika på ett hotell där allt fanns på hotellet. I stort sett kunde de alltså stanna där under hela resan, men en dag hade de ändå bestämt sig för att gå in till staden.
"Ja, det var ju en av de hemska sakerna med den resan. När vi kom utanför "murarna" som var runt hotellet satt en mamma utan ben och höll sin bebis. Men sådant måste man ju bara blunda för"
Då tänker jag så här: självklart kan man inte hjälpa till över hela världen, men ser man en sådan sak så kanske man borde komma ur sin lilla bubbla och börja fundera på om det finns något man kan göra för andra som inte har det lika bra ställt som man själv har.
Alla kan göra något, och skulle alla hjälpa till så tror jag att världen skulle se mycket bättre ut än den gör idag.
Men sedan är det ju det att få tid. Den moderna människan är ju som sagt väldigt upptagen och har nästan aldrig en lugn stund. Men då handlar det om prioriteringar.
Vill man hitta något som man på ett eller annat sätt kan stödja så finner man tiden för det.
Dessutom matas vi hela tiden med bilder på krig och olycka. Det har till och med gått så långt att om det t.ex. står något i tidningen om en självmordsbombare i Mellanöstern så tänker man något i stil med "Jaha, nu igen" och ägnar det sedan inte en tanke till.
Kan det vara så att vi är så mätta på allt sådant att vi inte klarar mer. När den mest naturliga följd på att ha sett sådant (enligt mig) borde vara en vilja att göra något åt detta, i stället blir att man inte orkar bry sig. Man tittar på nyheterna men man ser egentligen inte vad som visas.
Jag kan relatera till mig själv; jag ser aldrig nyheterna på tv utan jag läser mycket hellre tidningar. Då blir det ju bara ord, och ord är ju lättare att avfärda. Andra har väl lärt sig att avfärda bilder också, men så långt har ännu inte jag kommit.
"I was born too late, to a world that doesn't care"
Ja... det verkar ju inte så mycket bättre faktiskt...
Den går typ så här: "I was born too late, to a world that doesn't care"
Med risk för att låta gammal, men jag tror att den raden stämmer. Folk nu för tiden bryr sig nästan inte alls om någon annan än de i sin närmaste krets, och knappt ens det. En person har en gång sagt till mig att människor är egoistiska varelser, och om man får välja är det ju självklart att man vill att det ska gå bäst för en själv.
Det stämmer säkert också, och även jag tänker så emellanåt. Men jag vill verkligen hoppas på att man inte tänker så jämt. Att man kan vara uppriktigt glad för någon annan som har fått jobbet, saken eller vad det nu kan vara som man själv ville ha, och se till de bra saker man själv har i stället för att vara avundsjuk på den andra.
En annan sak man märker är att brott av alla det slag ökar. Hur många nuförtiden är inte rädda för att gå hem ensamma på nätterna? Hur många kan säga att de aldrig av någon orsak känt sig obekväm i en situation? Och hur många är det inte som åtminstone kan räkna upp ett tillfälle där de känt sig trakasserade?
Poliserna har inte längre tid att utreda inbrott, bilstölder och andra smärre brott eftersom de är upptagna med mord, våldtäkter, misshandel, rån mm.
Utvecklingen är i sig rätt skrämmande men vad kan då orsaken vara? Självklart har jag inget färdigt svar på detta men jag tror att en moderniseringen i vårat samhälle är en stor bov i dramat.
I och med att man "måste" ha statusprylar för att klara sig (hur många skulle t.ex. klara sig utan tv, mobiltelefon eller dator idag?) är föräldrarna tvugna att arbeta väldigt mycket. Detta i sig är inget nytt fenomen, när min mamma var liten jobbade hennes föräldrar nästan mer än många gör idag. Det som däremot är nytt (tror jag i alla fall) är att föräldrarna inte tar tid för sina barn. I stället för att umgås med barnen när man kommer hem sätter man de framför datorn eller tv:n som man som sagt inte klarar sig utan. Hade man inte dessa saker, vem skulle då ta hand om barnen? Då skulle man ju själv behöva ta ansvar, och vem orkar det efter en stressig dag?
Jag läste i aftonbladet idag att föräldrar i snitt pratar med sina barn ca 3,5 minuter/dag. Det blir 24,5 minuter/vecka. Under 7 dygn pratar alltså föräldrarna med sina barn mindre än en halvtimme! På ett år blir det bara lite över ett dygn!
Är inte det underligt så säg? Barnen som borde vara de viktigaste personerna i en förälders liv tar man sig bara tid till ca 1 dygn av 365!
Inte så konstigt att barn känner sig ensamma och åsidosatta.
Detta anser jag leder till att allt fler försöker få uppmärksamhet genom att göra värre och värre saker. När, eller om, föräldrarna reagerar får barnen, som nu har blivit ungdomar, bekräftelse på att de verkligen bryr sig.
Tyvärr är många moderna föräldrar är så uppe i sitt och inte inser, eller kanske inte vill inse, vad deras barn håller på med. I några fall har det gått alldeles för lång när föräldern vaknar upp ur sin dvala och de kan inte längre göra något för att hjälpa sitt barn.
Kul att vakna upp en dag och inse att ens barn är inne på helt fel bana i livet.
En annan sak som jag kom och tänka på var att vi människor gärna blundar för andras olycka. Jag hörde några prata om resor och då speciellt resor till Afrika. En av tanterna berättade att hon hade varit i ett land i Afrika på ett hotell där allt fanns på hotellet. I stort sett kunde de alltså stanna där under hela resan, men en dag hade de ändå bestämt sig för att gå in till staden.
"Ja, det var ju en av de hemska sakerna med den resan. När vi kom utanför "murarna" som var runt hotellet satt en mamma utan ben och höll sin bebis. Men sådant måste man ju bara blunda för"
Då tänker jag så här: självklart kan man inte hjälpa till över hela världen, men ser man en sådan sak så kanske man borde komma ur sin lilla bubbla och börja fundera på om det finns något man kan göra för andra som inte har det lika bra ställt som man själv har.
Alla kan göra något, och skulle alla hjälpa till så tror jag att världen skulle se mycket bättre ut än den gör idag.
Men sedan är det ju det att få tid. Den moderna människan är ju som sagt väldigt upptagen och har nästan aldrig en lugn stund. Men då handlar det om prioriteringar.
Vill man hitta något som man på ett eller annat sätt kan stödja så finner man tiden för det.
Dessutom matas vi hela tiden med bilder på krig och olycka. Det har till och med gått så långt att om det t.ex. står något i tidningen om en självmordsbombare i Mellanöstern så tänker man något i stil med "Jaha, nu igen" och ägnar det sedan inte en tanke till.
Kan det vara så att vi är så mätta på allt sådant att vi inte klarar mer. När den mest naturliga följd på att ha sett sådant (enligt mig) borde vara en vilja att göra något åt detta, i stället blir att man inte orkar bry sig. Man tittar på nyheterna men man ser egentligen inte vad som visas.
Jag kan relatera till mig själv; jag ser aldrig nyheterna på tv utan jag läser mycket hellre tidningar. Då blir det ju bara ord, och ord är ju lättare att avfärda. Andra har väl lärt sig att avfärda bilder också, men så långt har ännu inte jag kommit.
"I was born too late, to a world that doesn't care"
Ja... det verkar ju inte så mycket bättre faktiskt...